Kom just hem från Trollhättan – Åmål – Göteborg, där jag spelade basist i den kommande filmen om Cornelis Vreeswijk…
Höjdpunken var utan tvekan scenen när det berömda nakenfotot skulle tas – Cornelis sitter på golvet med en strategiskt placerad gitarr, medan hans stackars musiker står på rad bakom ett par likaledes strategiskt placerade notställ… Vi hade blivit lovade att få behålla kallingarna på, men så blev det inte, nähä. När vi tågade ut framför kameran inser jag att mitt notställ inte alls är så strategiskt placerad – vi får väl se hur det ser ut på vita duken i sinom tid!
Annars kan vi konstatera följande:
- Att spela in långfilm är 98% väntan och 2% filmande. Två timmars väntan på att ett par polisonger ska anlända från Göteborg är minsann inte något märkligt.
- Hans-Erik (aka Hank von Helvete) är kusligt lik Cornelis. Helt bizarrt. Kroppsspåk, röst och tal är äckligt på pricken!
- Min egen likhet med Jeff Lynne antog likaledes skrämmande proportioner när jag väl hade fått tidsenlig mundering, komplett med pilotbrillor. Detta till mina medmusikers och Hans-Eriks stora förtjusning.
- Produktionsteamet har min totala och oreserverade respekt – bara att lyckas sätta ihop ett schema till en sån här produktion och få alla att veta vad de ska göra övergår mitt förstånd.
- För någon som är alldeles särskilt förtjust i att gå upp sent på morgonen är inte filmstjärnelivet (eller statistlivet, om man så vill) någon bra ide. Frukost 05:30, my ass!
Tyvärr har jag inga foton att delge (det var förbjudet, se). Eller jo, jag fotade mina tighta 70-talsbrallor, eftersom Tigrinnan krävde att få se cameltoen. Men det fotot behåller jag själv. Och förresten hälsade Tigrinnan att det inte var så mycket till cameltoe.
Tjing / R
Comments